Upp som en sol och...
...ner som en pannkaka :(
Ju fler dagar som går och ju fler frågor som ställs ju mer uppdagas sanningen. Och sanningen svider som fan!!
Just nu så värker hela jag och jag känner mej så dum!!
Hur många fler sanningar ska komma fram? Orkar jag med fler sanningar?
Det som sårar mej mest är nog hur man kan vara så oärlig, falsk mot den som står dej närmast?? Eller jag är inte den som står/stod dej närmast??
Visserligen skönt att det körs med öppna kort men tilliten får du förtjäna tillbaka!!!
Jag är dock glad att jag har min familj och mina vänner som finns och alltid funnits där för mej. För utan dem hade denna kvinna sjunkit för längesen.
Puss på er <3
Att veta vad man vill är ganska viktigt här i livet. Och jag vet! Jag vill inte ge upp än!
Men jag vet inte vad DU vill, DU säger att du själv inte vet. DU, bara DU, vet hur det ska räddas.
Så nu är vi tillbaka till ruta ett! En oviss framtid...kanske dags att tänka ut en ordentlig plan?? Om jag gör det...ger jag upp då? Samtidigt vill jag inte behöva kämpa i motvind för någon som vill ha mej?
Är långt nere på botten nu men ska snart kravla mej upp igen ;)
Har bara blivit nerputtad några gånger denna skitpåsk...efter varje gång tar det längre tid att kravla sig upp.....
Jag tänker inte leva i låtsatlivet mer och hålla god min. Inget hymlande mer. Detta är sanningen! Frågor på det?
Och som vanligt är bloggen mitt ställe att skriva av sig och ventilera sig på.
Ibland är det bra saker, ibland hemska sjukdomar och nu jobbiga saker i mitt liv!
Så är det och nu är det jävlar inte någon kärlek och fågelsång här!
Rörandes överens är vi om att gripa efter halmstrået och försöka....men bollen är inte vid mina fötter just nu.
Tack för ordet!
Love you all <3
